ett halvår på gymmet och endast med kraften av mina ben som trampar pedalerna runt runt så lyckades jag knyckla ihop min cykel som en cola-burk.

allt hände i en nedförsbacke när jag swischade ner och kände mig som tio år igen.
i ljusets hastighet for jag ner för backen och samlade knott i munnen. tills cykeln plötsligt började prata med mig och sa:
*BANG! - chadonk-a-donk-a-donk*

och om ni inte förstår er på cykelspråk längre så betyder något i stil med:
"jag vill inte cykla längre, och bromsa orkar jag inte eller, nä, istället ska jag lägga mig i fosterställning och ta det lugnt ett tag."

så nu har jag stora blåmärken som gör mig sällskap på mina vader
"hej hej, blåmärken!"
och en cykel som har fått lite mer personlighet.