jag har tappat hoppet om sverige.
förra riksdagsvalet bestämde vi oss svenskar för att borgarna skulle få en chans på tronen
av någon anledning.
så istället för att bara sitta och luta mig tillbaka så har jag gjort någonting kreativt åt saken
jag har bestämt mig för att lägga min röst på ibrahim
bara för att han är så jäkla cool och diggar livet
vilket vi alla borde göra lite mer.

så här med är jag ibrahims största och första lobbyist.







men samtidigt som vi sliter under reinfeldt så har amrikanerna barak obama.
bara namnet liksom, det är ju respekt från första stund
men det är över mitt förstånd om inte mos def knycker nästa presidentsval med den här valkampanjen:





peace out.

ett halvår på gymmet och endast med kraften av mina ben som trampar pedalerna runt runt så lyckades jag knyckla ihop min cykel som en cola-burk.

allt hände i en nedförsbacke när jag swischade ner och kände mig som tio år igen.
i ljusets hastighet for jag ner för backen och samlade knott i munnen. tills cykeln plötsligt började prata med mig och sa:
*BANG! - chadonk-a-donk-a-donk*

och om ni inte förstår er på cykelspråk längre så betyder något i stil med:
"jag vill inte cykla längre, och bromsa orkar jag inte eller, nä, istället ska jag lägga mig i fosterställning och ta det lugnt ett tag."

så nu har jag stora blåmärken som gör mig sällskap på mina vader
"hej hej, blåmärken!"
och en cykel som har fått lite mer personlighet.