Kapitel 27 - Ackommodation

vi snackar en del om identitet på lingvistiken.
varför kan exempelvis skåningar som ackommoderas divergent med stockholmares dialekt? (hoppas jag använde de coola orden rätt, annars känner jag mig väldigt dålig)
jo, för att de vill behålla sin identitet och inte sälja ut sig själva till de stora stygga 08:orna.
det tycker jag är jätteintressant.
identitet.

jag har egentligen aldrig tänkt så mycket på att mitt språk identifirerar mig, och någonting jag ska vara stolt över.
eller vänta nu, det stämmer inte alls.
för jag är jättestolt över min engelska, och jag kan även bre på den ibland när jag vet att nytt folk lyssnar.

men saker som dock har identifierat mig i hela mitt liv är att jag är
dyslektiker (som jag fortfarande inte kan stava till - tror jag)
att jag har tre bröstvårtor
att jag är halvbritt
och mitt roliga efternamn
att jag gått på stenhagen fast kommer från berthåga
att jag är smal och blek

och att jag hatar astrid lindgren.

det brukar ungefär vara min tredje mening när jag träffar nya människor.

- hej jag heter samuel wincent-dodd.
- ja, det är ett dubbelefternamn, ja, wincent är ett efternamn.
- jag hatar astrid lindgren föresten.

det brukar liksom bryta isen.
för efter det brukar jag mötas av förskräckta, ilskana och svikna miner.
nästan i den ordningen.

"Han tycker inte om Astrid Lindgren!!!" uttrycker dom med häpna miner.
"MEN VARFÖR TYCKER DU INTE OM HENNE, HON ÄR JU KÄND ÖVER HELA VÄRLDEN, HON ÄR BÄST, FATTA FATTA FATTA!" - skriker dom medan dom viftar hysteriskt med en pistol
sen börjar dom gråta och lägger sig i forsterställning, och får förtvivlat ur sig: "Han tycker inte om henne...det..det är som en kniv i magen"

liksom, great, jag förstår att det är din barndom, men hell no, hon var inte cool.
hon var alldeles för seriös för min smak, jag tyckte om labyrinter, stjänrhimmlen och ENGELSKA,
ja juste, engelska barnböcker. för det var coolt.
liksom Little Miss Sunshine och Mr. Strong.
där har ni kvalitet.

och ja, jag har rätt och kan trash-talk'a astrid hur mycket jag vill men ni får inte göra motsattsen, för jag har rätt och det är min identitet det handlar om.

(det här blev flumigt, därför vill jag rädda det här inlägget med någon cool youtube video eller tuff bild, så att ni inte känner att ni har läst det här ionödan, men jag kommer inte på något, så ni får inget. yes)


Kapitel 26 - Dagen innan första dagen.

"7 sidor på 1 timme.
160 sidor kvar.
fuck jäh."

det var strax innan lunch
nu har jag läst drygt 50 sidor allt som allt
och jag hoppas det räcker
för min hjärna verker.
(den har inte arbetat på ett tag)

"det är lugnt, du där uppe, vi klarar't - tillsammans, yo"


Kapitel 25 - Halvvägs till 50 nu. (matte kanske vore min grej istället)

Panik!
nu börjar det på riktigt, nu är jag student - eller imorgonbitti.
jag har precis suttit med min mor som har förklarat hur min nästkommande månad kommer se ut.
in one word: crazy

till tisdag så ska jag ha läst kapitel 1-4 och 7 av Einarssons - Språksociologi.
och jag har inte ens ett lånekort

och jag har inte läst något sedan studenten.
och knappt då heller, för då hade jag det mesta på band.
det här är verkligen fem kapitel på en dag.
jag brukar ha svårt att läsa ett kapitel, eller ens en tidningsartikel innan mitt huvud börjar tröttna och jag tappar fokus.

så yes, tummar bör hållas.

och ännu roligare är att på onsdag så ska jag ha läst ännu fler kapitel och då ska jag även sitta i grupper och diskutera om det här. det här är tokigt.

jaja, men imorgon blir det till att vakna tidigt och stå utanför pedagogikum och låna bok. 
de skulle tydligen ha ett exemplar av boken jag letade efter.

så jag är tillbaka nu.
Hej Verkligheten!










Kapitel 24 - Eller vänta nu

vet ni vad det borde finnas mer av?
drive-throughs.

tänk dig vad soft det skulle vara med ett smockfullt driv-through sverige.
drive-through ICA.
ICA lanserar helt nya varuhus med endast drive-through.
man behöver inte ens stanna, de bara vet vad man vill ha sen kastar de in saker i bilen.

eller drive-through museum
man behöver inte ens hoppa ur bilen, man bara kör igenom den, snabbt avklarat och billigt, inga parkeringsbiljetter här inte. och i drive-throug souvenirbutiken kan man ta lite vykort på målningar man precis sprutat ner med avgaser.

eller drive-through bio
man kör bara igenom filmen och om man tycker det går lite segt så är det bara att ligga på gasen eller backa om man missade någonting.

eller drive-through BB
man behöver inte vara gravid längre, man bara knycker en bäbis som ser söt ut och betalar vid utgången. och sen så är det ju förståss öppet köp på ungen, så det är bara att komma tillbaka efter tjugo år om man råkade dra en nitlott.

fatta vilket smidigt samhälle,
kanske borde sattsa på att bli politiker ändå.

Kapitel 23 - I'm like so impressed

jag såg taylor mali någon gång förra året på ord sprak här i stan.
han är lärare, poet och han har lånat ut sin röst till Burger King.
jag tappade bort hans namn, tills ikväll då det plötsligt bara fanns där
Taylor Mali:











Kapitel 22 - Fuck the sun, låt oss leva på socker istället.



No doubt, idag och imorgon sitter jag inne och stänger ute solen med dessa grabbar.
yes, vi är väldigt pojkiga!

Kapitel 21 - Som en mardröm fast gud så mycket bättre

Kanske det mest tragikomiska jag någonsin har varit med om.
Dagen började bra, tidigt tillskillnad från resten av året.
Solen lyste in och jag kände att: fan this is the shit
Planen var nämligen att dra ner och hälsa på studievägledarn här i stan
men innan jag gjorde det så loggade jag in på fejjan och såg Pabs status: pablo ernesto urrutia duchens: är faktiskt riktigt snygg idag
jag skrattade gott och tänkte, shit det är fan jag med!

jag prövade på lite kläder innan jag drog ut, och det blev tillslut, min blåa adidas tröja, min vita 80-tals t-shirt (som har krympt en aning i tvätten, så den är lite i det kortaste laget) och tillslut mina kostymbrallor.
För er som inte alltid har på er kostymbrallor så är grejen med dom att dom ofta istället för att ha knapp och gylf - har krokar och gylf.
De krokar liksom fast.

Hur som helst, i helgen så hade jag haft byxorna lite för långt ner när vi lirade tvspel. jag gjorde ett mål, blev hysterisk och en av mina två krokar sprack.
What?! Vad hände, mina byxor gick sönder?!
Utan att tänka mer på det, fortsatte kvällen.

Så efter den kvällen så har jag bråkat en aning med mina byxor.
Dom har liksom blottat mitt skrev lite omotiverat ibland, men som tur är inte i någon hemsk situation ännu.
Fast det skulle det ju självklart bli ändring på just idag.

Så jag stod där framför spegeln och tänkte: äsch det här blir superbra!
fast bara för att vara säker så frågade jag mobilen också.

(ni som känner mig någorlunda vet vad det här handlar om, för er andra så kan jag bara säga att jag är dum i huvudet ibland)

mobilen sa: shit mannen, du är assnygg, gå sådär fan!
det var sista gången jag litar på honom.

så jag gick, ut i solen och log.
bra dag! tänkte jag självsäkert

på busshållsplatsen var det till och med en gammal kvinna som började prata med mig
vet du när bussen kommer?
hm. om fem minuter tror jag!
okej, tack! fint väder det är föresten.
ja, det är ju verkligen vår nu. vart ska du föresten?
frågade jag, för jag tänkte om hon skulle in till stan så är ju femman bättre än tvåan som vi satt och väntade på. men med tanke på vilken tragikomisk dag det här var på väg att bli svarade hon:
hem. jag har precis varit vid kyrkogården.
ah.
svarade jag, stumt.
i min kultur går vi till gravarna på torsdagar och fredagar, när går ni?
ingen aning
. svarade jag...och försökte inte stimmulera konversationen mera utan hoppades bara på att hon inte skulle sätta sig bredvid mig på bussen. vilket hon förståss gjorde. men utan att prata.

nu satt vi där i en liten obekväm tystnad och guppade oss fram till stan.

nästa: universitetet.
ropade bussen ut. jag plingade:
pling.
reste på mig och *SKRATCH*
Fuck! Den andra kroken gick sönder!

Så nu stod jag där, halvvägs påväg över kvinnan jag hade pratat lite med och blottade mitt skrev.

fack jähh! det här blir en superdag! hann jag tänka

Nu mitt inne i stan med massa studenter runt omkring mig med byxor som är helt öppna och på väg ner och en t-shirt som inte täcker någonting börjar jag skratta.
jag garvar. samtidigt i mitt huvud tänker jag: ja, för det här lär ju dra mindre uppmärksamhet till mig.
så jag försöker så diskret som möjligt dra upp min gylf, dra ner min t-shirt och ner med händerna i fickorna för att hålla byxorna uppe.

jag letar mig in i respetionen hos studievägledarn, samtidigt som jag skrattar för mig själv, och får syn på en räddning.
en toalett.
jag springer in och låtsas vara extremt kissnödig.

väl inne på toaletten försöker jag få fast min krok, som jag faktiskt hade lyckats fånga mitt i allt.
jag får in kroken i byxorna.
nu var det bara att försöka bända metallen så den fastnar.
så jag sitter och försöker trycka allt vad jag kan med fingrarna, men det gör ont och jag lyckas inte.

istället ställer jag mig mot väggen, trycker med ena handen och låter väggen vara på andra sidan och ta skada.

så nu står jag där, med öppna kostymbyxor, i en toalett som jag aldrig tidigare varit på och trycker mitt skrev emot väggen och har ont i fingrarna.

samtidigt tänker jag: det här måste vara det konstigaste någon någonsin har gjort här inne.
och självklart får det mig att börja tänka på massa konstiga saker som skulle kunna ha hänt där.

tillslut tröttnar jag och hoppas att byxorna håller ett litet tag i alla fall
så jag spolar, självklart, och tvättar händerna, tar ett djupt andetag och går ut.

med händerna fortfarande i byxfickorna går jag fram till receptionisten.
hon meddelar mig att jag är antingen två timmar sen eller två timmar tidig.
för dom stänger tydligen tolv och öppnar klockan fyra igen.

fack jäähh!

så nu var det bara att gå hem. för jag ville inte sitta på en buss igen, oh nej, jag vill vara så långt ifrån människor som bara möjligt.

oturligt nog var jag som sagt mitt inne i stan.

så jag började gå.
men det tog inte lång tid innan jag blottade mitt skrev igen
min provisoriska lösning hade tydligen inte hållt så länge.

undra när dom gick sönder?

så nu var det en 5 kilometer lång resa hem med att hålla upp mina byxor och dra ner min förkorta t-shirt och försöka undvika så mycket människor som möjligt.

så jag gick igenom parker och kyrkogårdar.
det kändes speciellt lustigt att blotta mig inför alla döda.
och jag bara skrattade.

så 45 minuter senare sitter jag här hemma med trötta armar och en skadad självkänsla
fan vad jag älskar min mobil


RSS 2.0