enda sedan jag var liten
barn-liten
så har jag alltid tyckt om kartor.
kartor och jordglobar.

när jag var hemma hos farfar, vilket inte hände särskillt ofta,
så brukade jag hänga med hans jordglob.
jag, jordgloben och ett gult flygplan
(ett leksaksflygplan av det riktiga flygplanet som de hade i luftens hjältar.)
vi, tillsammans, brukade åka jorden runt, landa i exotiska länder och
hamna i knipa, upptäcka och framförallt äventyra.

jag hade flygplanet i ena handen, med björnen som kapten, och snurrade jordgloben med den andra.
jag lät planet flyga strax ovanför ytan på jordgloben och åka med den norr och söder tills jordgloben tillslut stannade.
där låg vårt nästa mål:

"G-gu-gua-guat-guate-guatem-a-l-a. Kom nu vi ska till Guatemalla!" ropade jag och flög igenom lägenheten.

det var bovar och banditer.
det var djungel och hav.
det var snälla byinvånare och läskiga typer.

jag hamnade i grottor, med råttor
(dammråttor)
och jag hamnade i jätteland, där det bara fanns kappor, jackor och enorma skor.
exotiska länder - överallt.

men jag höll mig ifrån köket.
för där satt högljudda monster som bara fanns hemma hos farfar.
pappa, farbror och farfar. med glansiga läppar och stirriga ögon och med pokerkort i händerna och pengar på bordet och snus i överläppen.
pappa började alltid vingla när han var hemma hos farfar
och han ville alltid pussas.

nej bättre var det bland kapporna,
i alla fall för ett tag.


Hur som helst
nu idag har jag lekt med kartor igen.
jag har nämligen fått ärva farfars jordglob.
den är vacker.
men jag har även lekt med google earth, och hitta.se 3d kartor.
jag har flygit till bishop's castle, capetown och guatemala.

kartor är kul.
liksom minnen.

jag skulle vilja tapetsera väggarna
ommöblera,
få folk att öppna ögonen
och se staden, väggarna, igen.

"åh fan, jag hade aldrig ens lagt märke till den där dörren förut"

NEJ JUSTE, MEN DEN KANSKE OCKSÅ BEHÖVER KÄRLEK! skriker jag och viftar med armarna och gör grimarser,
i mitt huvud.

mina drömmar är stora
och plats får dom
inte

dom uppfylls inte heller

dom finns där, bara
bara finns

och plats tar dom

plats som jag skulle kunna fylla med böcker och
citat.

citat av arabiska poeter.

hur mycket respekt är inte det på gatan?

imorgon på gymmet vill jag skrika:
FAN VAD JOBBIGT DET ÄR ATT LYFTA VIKTER
så högt och övertygande som jag bara kan, så alla muskelknuttar stannar upp och tänker:
det är sant. vi går hem och käkar chips och pillar oss i naveln istället.

och alla ovana gymmare tänker:
vadå, är det inte bara vi som tänker så? Hah! men dåså, då är det här inga problem!
och helt plötsligt har gymmet blivit ett coolt ställe

men jag vågar inte.

idag har jag gjort som Lennon
i i'm only sleeping
eller som Jamie Cullum
när han sjunger why do today what you can do tomorrow?
och lite som Timbuktu
i ta det lugnt
men allra mest har jag gjort som The Cat Empire
i nothing.

Jag har inte gjort ett piss.

vaknade imorse av att Damn! sprängdes ut från mina högtalare. Fuck
it, tänkte jag och sov vidare.
Där började dagen.
Innan jag somnade om tänkte jag; "nej jag tar nog mina musiker på orden idag, och sover vidare, why do today what you can do tomorrow, liksom?"

Det gick rätt bra, tills en underbar kompis till mig förstörde det hela genom att säga;
Hey you, hur går det med jobbsökandet? (great! tänkte jag för mig själv, jag som skulle strunta i att tänka på sånt idag)
För jag har en liten tanke till dig nämligen. fortsatte hon.
Har du prövat söka jobb på Orvars?
Well yes i have, svarade jag, eller inte riktigt orvars, utan snarare norrlands. Eller det är så att en polare till mig har gett mitt nummer till någon toker som förhoppningsvis kommer höra av sig till mig någon dag när det krisar för dom.
Well, sa hon, pröva och ring det här nummret, 018-...blalbabla, och säg att du söker jobb på orvars. För han på andra sidan tråden kommer då hoppa upp och ner och vilja pussa dig på kinden. de är tydligen i behov av ny personal där och inte så cranky om man är inskriven på norrlands.

då sprack min ingenting-dag och heltplöttsligt fick jag en engergikick.
ringde nummret, men inget svar. inget svar för resten av dagen faktiskt.
så jag lämnade det och tänkte att jag dealar med det imorgon.

men fatta vad soft om min superpolare talar sanning.
jobb!
for real!
jag längtar redan till att få ringa honom imorgon faktiskt.

så det ska jag göra imorgon, plus att jag ska söka jobb som cafébiträde på café linné. fast det känns bra mycket mer osäkert.
men håll tummarna för mig imorgon att jag får napp någonstans. för jobb vore fett!
lätt fett hett!

på sistone har jag haft fullt upp
upp med fullt är vad jag har haft på sistone.
det beror bland annat på att jag försöker vända tillbaka på mitt superhjältedygn.
det fungerar nämligen inte i längden att springa runt med underkläderna på utsidan.

förutom det så stod en människa på min trapp och vände upp och ned på
min torsdag.
det var crazy.
så crazy att personen till och med presenterade sig själv som sophie.
vi har varit tillsammans
och hon ville prata, men hade ingenting att säga.
så därför har jag varit lite 
borta.
härifrån, alltså.

men, efter den insidenten så har jag varit grym;
så pass grym att jag har gymmat två gånger, spelat tvspel två gånger, biljardat en gång, käkat pizza en gång och lyssnat på promoe - these walls enmiljon gånger och känt mig som en graffare.

fan vad soft att måla graffiti.
den som känner för att sponsra mig är hjärtligt välkommen.

OCH den som känner sig intresserad får supergärna hänga på mig och gå på en konstutställning i Ekeby.
För jag vill hemskt gärna
gå, den verkar fett soft.
Det står lite om den i senaste Uppsala Tidningen och jag lär titta förbi där vilken dag som helst.
Så den som vill hänga på kan bara säga:
hej!

Anyways idag har varit en fet dag.
Allt började igår. (så fet är den - dagen alltså)
Jag satt med mina Homies (med stort H) Simon och Pablito och chillade och snackade djupa grejer.
Fett soft. 
Guy love. (lite som J.D. och Turk)
Och sen idag hade vi bestämt att träffa ännu en Homie, Jorriee, på Norrlands för att ta en lördagsfika. (på Lördag?!)
Så det blev ännu mer Guy Love,
vi snackade, skrattade, och baxade.
Guy Love.

Senare på kvällen dissade jag mina polare och tv-spel för min oerhört balla farsa och syrra.
Vi spelade biljard och jag vill säga att jag var bäst
så det gör jag.
Senare åt vi pizza,
vi kan säga att jag var bäst på det också,
åt mest, bäst och godast
och vi skrattade, snackade och flamsade

och snenare ikväll ska jag tjäna cash
jag ska nämligen vara taxi och köra runt mammas kompisar som är här och dricker sig...packade.

so, livet som arbetslös rockar.
yes,
hm.

Jag är lite som stålmannen

jag har nämligen ett alter ego.

och han är mycket sämre än mig.

han har buskigare ögonbryn,

platta fötter,

snedare näsa,

och snedare tänder,

sämre hållning,

finnigare,

smalare,

klantigare,

mer pinsam,

har glasögon

och han kan inte flyga.

ja han är sämre

precis som Clark Kent.

det jobbiga med min superkraft

är att jag inte riktigt lärt mig behärska den än.

för jag kan när som helst bli bortdragen från min heroiska SuperSamuel gestalt och hoppa rakt in i kroppen som Jack.

Så det är kanske den enda skillnaden mellan mig och stålmannen,

för han måste hoppa in i en telefonkiosk och byta om, om jag minns rätt

och det behöver inte jag

jag är mer effektiv, min förvandling kan ske på ett ögonblick.

ena sekunden är jag självsäkra SuperSamuel, i andra den pinsamma tonåringen Jack.

Det hände idag nämligen, fast det gjorde inte så mycket, för ingen såg mig.

Jag hade gått och lagt mig i en heroisk tid dagen innan

(klockan sex på morgonen, bara riktiga superhjältar lägger sig så sent. för vi är ju uppe och bekämpar brottslingar och banditer om nätterna, så ni kan sova tryckt)

och sedan sov jag igenom två väckarklockor och vaknade två på eftermiddagen

igen - något som bara händer superhjältar

så, som ni förstår så talade allting för att idag skulle jag leva en heroisk dag som SuperSamuel (som ni ser så har jag ett mer S på bröstet än Mr. Stålmannen, vilket betyder att jag måste vara aningen bättre).

så då tänkte jag:

nu är det bäst att gå till gymmet och flexa mina muskler och skrämma eventuella ärkefiender.

så jag packade mina grejer, gick ut till garaget för att ta min SS-mobile (låter inte lika coolt som Batmobile, men ni hajar grejen) och köra fort som fan till gymmet.

men när jag öppnar garagedörren slås jag av en förfärlig syn:

Någon hade snott min SS-mobile!

Jag förvandlades genast till Jack för jag kom på att jag inte orkade cykla till gymmet.

Så besviken och skamsen gick jag in och gömde mig på rummet

för resten av dagen.

Men väl där i mina mörkaste hålor kom jag på vem som hade snott den;

det måste ha varit min ärkerival Mamma-Joker.

En läskig typ, som klär ut sig till en clown och skrämmer små barn.

ja, burr.

så läskig att jag till och med blev arg på mitt alter ego Jack:

- Varför kan jag inte vara SuperSamuel nu, jag måste ju slåss mot Mamma-Joker och få tillbaka min SS-mobile, men jag kan ju inte göra det i den här kroppen, fan ta dig Jack!

då blev jag tokig och SKREK:

- SLÅ VÄGEN JACK!

efter det insåg jag att det jag precis skrek till mig själv inte betydde ett skvatt, det var bara en värdelös översättning på en Ray Charles låt.

så då skämdes jag ännu mer, och blev ännu lite mer Jack av mig, fick en extra finne.
*plopp* sa finnen

men jag tänkte att jag måste ge igen på något sätt

så jag satt och klurade och rullade tummarna i min grotta i timmar och kom tillslut fram till att:

- Hah! Mamma-Jokers svaghet är hennes små go'saker! Hon har alltid ett gäng godisar liggandes runt om i huset, för det är vad hon lever på, go'saker och det är därifrån hon får sina superkrafter.

Så jag gick upp till hennes lya och letade reda på den finaste av alla choklader och frossade.

jag frossade säkert i fem minuter.

det var gott,

hämnden är ljuv.

så det blev ingen träning idag, utan bara choklad.

här är en bild på mig som SuperSamuel, jag saknar det utseendet, förhoppningsvis så vaknar jag som honom imorgon och tar mig iväg till gymmet då, vi får se


och här är en bild på jack:

Vet ni vad som är underbart?

arbetslöshet.

ingen stress, ingen oro, inga pengar, inga tuffa beslut.

juste det! alla ni som slavar för siffrorna på era bankkonton;
arbetslöshet is the way to go.

jag är arbetslös.

sådana som mig finns det uppenbarligen gott om nu efter finanscirkusen, har jag hört.

för övrigt måste jag sluta säga att jag är arbetslös.
uppenbarligen låter det mindre tragiskt att säga att: "just nu befinner jag mig mellan två jobb".

jag är alltså inte arbetslös.

nej nej, gud nej, arbetslös? hah, inte jag heller.

jag befinner mig bara mittemellan två helveten.

1.

mitt förra helvete var nämligen en bajssprutande, klädervägrande pojke på ett och ett halvt år. Ibrahim.

han var underbar.

hans leende och reggaemössa, alone, var nog för att smälta hela fyrisskolan ett par gånger om.

2.

och mitt nästa helvete kommer förmodligen att vara som en bajsstädande, toalettrengörande stackare med alldeles för lite i lön.

och ärligt talat så ser jag verkligen fram emot det också.

Men anledningen till varför jag kallar det 'helveten' är för att när man väl har hamnat utanför karusellen ett tag så känns det som ett helvete att hoppa på igen.

först måste jag samla på sig mod och ork att ens vilja ta sig på karusellen igen och sedan måste jag springa ifatt helvetet, sedan spana in en häst som är ledig, för att tillslut våga ta 'the leap of faith' och hoppas på att jag hamnar på en hygglig häst som håller ett par varv.
 
nej, jag trivs nog rätt bra här bredvid, med min läsk och popcorn - ni är rätt roliga att följa.
vissa av er blir åksjuka. andra skrattar.
själv ser jag på, popcorn är ju rätt gott trots allt.


Fast allt blir ju gammalt tillslut.
Efter ett tag smakar även popcornen som ett gäng vita A4-papper som någon saltat och matat dig med
och titta på, nej, det orkar man bara göra ett litet tag tills man blir snurrig och trött i benen.

Nej, jag vill nog gärna in i karusellen igen

jag saknar stressen, farten och rytmen.

men mest saknar jag människorna.
människorna som spyr och skrattar.
för det är ensamt på andra sidan
lugnt och skönt - men jävligt ensamt.

och nog saknar jag pengarna också.

jag kan leva utan dom, trust me, jag har gjort det i mer än ett år nu. men dom är bra mot en, väldigt bra till och med.
de håller om en, hittar på roliga saker med en och tar en till platser som man aldrig varit på tidigare.
utan dom går man runt i samma gamla
och datorn blir ens bästa vän

Så det här kommer vara min resa tillbaka till pengarna och babylon. Och en chans för mig att skriva av mig lite och för er att få en glimt in i mitt huvud och arbetslösheten.

Det blir en jävla massa nonesens också.
med en enstaka bild här och var, bara för att krydda upp det hela.
glöm nu inte heller att lämna ett och annat avtryck här, gör det, för då ler jag.

.
slå vägen jack.